antirasistisk julkalender

↓

Nåväl, det må vara onsdag (också torsdag) och snart närmare nästa söndag än den gångna; det må vara väldigt sent och det må strida mot förståelsen av en julkalender i överlag; trots alltsammans vill jag hålla fast vid mitt söndagslöfte om att presentera en häftig att hålla koll på och i och med presentationen hoppas på förståelse för förseningen.

Dagens häftiga är en klassiker om det någonsin har funnits någon eller någonting värt benämningen. Hon är Förenta staternas enda svarta, kvinnliga och kommunistiska presidentkandidat, och en förgrundsgestalt för såväl intersektionalitetsforskningen som det vi kommer att höra av henne idag - förståelsen av Förenta staternas fängelsesystem som en ny form av slaveri.

Jag väljer att inte presentera Angela Davis - hon finns presenterad överallt och från olika synvinklar. Istället vill jag förse er med en föreläsning som inte minst kommenterar Per “Perro” Gudmundsons förlag om vidare åtgärder mot brottslingar med annan etnisk bakgrund än svensk, och som ger en djupare förståelse för en fråga som ofta hamnar i skymundan: hur ska vi förhålla oss till straffsystemet?

Varsågoda, min stora idol, Angela Yvonne:

↓

Som utlovat får ni nu analysen av Per Gudmundsons artikel/spya “Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier” och snarare än att överföra inlägget från vår kära systerblogg Förbanningsskatt, hänvisar vi er dit via den enkla länken nedan!

Lite kärlek ska den ha Förbanningsskatt, då den så ofta försummas och likväl tålmodigt tar emot med öppen famn var och varannan månad.

Läs och bli arga nu, ok?

Bra.

forbanningsskatt:

På Förbanningsskatt har vi som bekant skickat ett mejl till Per Gudmundson och frågat honom en mycket relevant fråga angående hans artikel ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier” (SvD 2011-06-25).

Vi undrade helt enkelt om Per Gudmundson är ett skolexempel på en rasist, och hänvisade till att Perro (smeknamn) vill vidta åtgärder utöver de som lagen redan har vidtagit, mot 10 procent av gärningsmännen i svensk brottsstatistik, enbart baserat på deras etniska ursprung.

Det är väldigt rasistiskt i våra förbannade ögon och vi ville vara goda nog att uppmärksamma honom på det (våra kära läsare är välkomna att ta del utav brevet nedan).

För att underhålla er önskade vi dessutom göra en lika noggrann läsning av Gudmundsons artikel som vi gjorde med Nathan Shachars för ett par månader sedan (läsare är välkomna att scrolla ner). I läsningen vill vi visa på precis allt som vi anser vara rasistiskt och söker möta de läsare som fortfarande känner sig tveksamma inför huruvida artikeln verkligen var så hemsk.

Förbanningsskatt vill försäkra er: det var den.

Read More

↓

Någonting som jag gärna hade levt ett helt liv utan, är den ringa vetskapen om Per Gudmundsons existens. Nåväl, existensen i sig hade väl inte behövt vara alltför smärtsam, men hans idioti hellre; hans skrift, hans tal och övriga medel med vilka han verkar i världen.

I juni i år skrev han exempelvis en helt fantastisk artikel/hög av spya där han valde att förse Sverige med så mycket skitsnack tillfället erbjöd.

Jag hörde av mig strax efteråt och frågade lite löst om vad han menade - var det verkligen så spyigt som jag också vid tjugonde läsningen uppfattade det?

För nostalgitripparnas skull är ni välkomna att läsa brevet nedan, och i ruta 10 kommer även min analys av artikeln i fråga. Kom ihåg att bilden ovan i själva verket enbart är ett montage och enjoy resten som man säger!

↓

Somliga gånger föreställer jag mig att julkalendern försenar vintern så som jag vill ha den, att varken jag eller kylan hinner med en vardag fullständigt stöpt i strikta åtaganden. Lika försenad som jag är med mina kalenderrutor är väl å ena sidan vintern, och å andra sidan vänstertidningarna/vänstertidskrifternas intersektionella perspektiv.

Jag vill återanvända och fördjupa en artikel tidigare publicerad i tidskriften BiS (Bibliotek i samhälle) angående flera vänstertidskrifters uppenbara brister. Ombedd att ge BiS nya redaktion råd i deras arbete, blev jag alldeles till mig då jag insåg att här äntligen fanns en chans till konkretisering.

Let’s start, shall we?

Länge har jag tänkt på vad jag saknar i tidskrifter jag tycker om och vad som frammanar en känsla av otillräcklighet snarare än missnöje.

I nästan alla lägen har det handlat om en avsaknad av intersektionellt tänkande i alla led.

Vad som låter omöjligt kan i själva verket åstadkommas med enkla medel om tålamod, ihärdighet och övertygelse om vikten av intersektionella analyser ses som konstanta delar utav arbetet.

Det har sagts mig att Lenin vid något tillfälle proklamerade att den viktigaste frågan en politisk medveten i alla lägen torde ställa sig är: för vem?

Vad än man tycker om Lenin, är det tveklöst en helt central fråga. För vem är RUT-avdraget en förmån? För vem är försäljningen av allmännyttan en tillgång? För vem är privatiseringar av bibliotek gynnsamt?

Lika centralt är det för en tidskriftsredaktion att ställa sig frågor så som: för vem skriver vi? För vem är texterna intressanta? För vem är tidningen lättillgänglig, såväl språkmässigt som lätt att få tag på?

Svaren blottlägger såväl tillfälliga inriktningar och teman, som långvariga strukturer och brister; svaret på frågan ”för vem?” visar lika mycket på ”för den” som ”inte för den” och blottlägger på samma gång såväl en tidskrifts inriktning som brist på inriktning.

Det här är ju knappast nyheter, men det är först nu den modiga redaktionen börjar agera.

Att bedriva i sanning antirasistiskt, feministiskt, heteronormkritisk och progressivt redaktionellt arbete – vilket jag önskar mig av alla tidskrifter jag föredrar – innefattar först och främst en konstant självgranskning.

Men där somliga tidskrifter antar att ingenting utöver självgranskning är nödvändigt, menar jag på att självgranskning enbart är första ledet i ett djupgående arbete. Det är inte tanken som räknas, hur vackert det än låter.

Vad som räknas är förändring och skillnad av typen the difference that makes a difference För att konkretisera mitt resonemang vill jag ta ett fabricerat exempel.

Vi antar att jag just har skrivit en artikel om Stockholms stadsbiblioteks samling och hur den har kommit att förändras under en viss tidsperiod.

Om jag i artikeln glömmer, missar eller av annan anledning väljer att inte inrikta mig på vad förändringen skulle kunna innebära utifrån ett intersektionellt perspektiv - med det menat utifrån flera för ämnet relevanta perspektiv, så som exempelvis klass-, ålder- och etnicitetsperspektiv - kommer läsaren själv att fylla i avsaknaden av sådan viktig information och förpassa tidskriften i fråga till ännu en som väljer att osynliggöra.

Osynliggörande är ett nyckelord i sammanhanget; det är ett osynliggörande som manifesteras i det färdiga numret där min artikel publiceras – inte min goda intention eller tanke. Inte heller min i övrigt stora kunskap om postkolonial teori, mina genusvetenskapliga högskolepoäng eller mina annars skarpa klassanalyser.

Om sådant inte avspeglas i det skrivna, är det de facto ett medvetet osynliggörande av mig som artikelförfattare, och i förlängningen av redaktionen som beslutsfattare.

Självfallet finns det artiklar där det intersektionella tänkandet inte kan infogas på ett självklart sätt; en artikel som sammanfattar eller refererar exempelvis ett möte, torde självfallet behandla just det.

Det innebär samtidigt inte att önskemålet om intersektionellt tänkande i alla led är taget ur luften.

Idag har vi en lång, fantastisk och omfattande postkolonial, feministisk och heteronormkritisk kunskapstradition vilka vi kan falla tillbaka på.
Vi har så många källor att hämta progressiv kunskap ur, att det i själva verket är galenskap att inte göra det.

Med denna kunskap i ryggen, hur kan vi inte ha ett intersektionellt tänkande i alla led? Vilka ursäkter har vi och när upphör vi att ursäkta oss och inleder arbetet med våra brister?

Det har gång på en annan sagts att vad som föranleder former av rasistisk manifestation – så som Sverigedemokraternas valframgångar och studentspex med slavförsäljning på Hallands nation i Lund – är bristen på kunskap i allmänhet och bristen på kunskap om rasismens mekanismer i synnerhet.
Detsamma kan sägas om alla former av antifeministiska och homofoba manifestationer, vilka liksom de rasistiska utgår från samma vita, manliga och heteronormativa utgångspunkt.

Okunskapen består således - trots västvärldens tillgång till högar av kunskap om rasism, feminism och heteronormkritik. Informationen finns där, den ropar till oss, men vi väljer att mer eller mindre förbise.

Jag önskar mig en tidskrift som tar ansvar och som inte ställer sig till övriga, vilka då och då slänger in ett postkolonialt nummer eller uppmärksammar en lesbisk författare från Indien.
Jag önskar mig en tidskrift som tänker på dessa aspekter varje gång, hela tiden; som med självklarhet låter det normkritiska delta i skapandet av tidskriften och som i varje nummer har ett postkolonialt tänkande i grunden.

Enbart då kan tidskriften spegla hur dessa aspekter fungerar i läsarens liv varje dag, hela tiden, och bli en tidskrift som i sanning fyller ett stort tomrum och gör enorm skillnad.

Let’s get on with it babez!

↓

Såhär en dag försenad (alltså julkalenderstressen dödar mig) vill jag inleda en serie som går under det käcka namnet VÄNSTERN OCH ANTIRASISM - EN KOMPLICERAD HISTORIA! Första delen handlar om vänstern, begreppet arbetare och den vita utgångspunkten. Kul va? Skulle tro det!

Jag vill på inga vis hävda att inlägget är uttömmande i frågan - långt ifrån - men jag undrar framförallt: hur många gånger ska man behöva upprepa samma enkla, icke-uttömmande förståelser om funktionerna i ett rasistiskt samhälle innan någonting tar vid?

För ett par år sedan fick jag frågan om huruvida jag ville delta i återstartandet av en vänstertidning som sedan länge hade hotats av nedläggning och just då kravlade sig fram. Jag befann mig i Istanbul under min första resa till staden och i mitt konstanta glädjerus över att ha funnit en plats att fullständigt förlora mig i, svarade jag att jag tjänade socialismen i vilket syfte det än ville ha mig.

Nå, jag tjänar i sanning socialismen i alla syften, men till min stora förtret visade sig beslutet vara idiotiskt på alla plan då jag helt enkelt frånsåg en grundläggande förståelse om mig själv: jag är inte vit.

Snart efter återkomsten till Stockholm sammankallades det till stormöten helt dominerade av vita machovänstermän, och genom tuggor av diverse mat och klunkar kaffe sökte de sammankallade enas om finansiering, målgrupp och tidningens innehållsmässiga och utseendemässiga utformning. Många tunga och svåra frågor plöjdes igenom, men personligen förundrades jag över att jag enbart fick med mig tre tydliga intryck:

      1.
Vita machovänstermän är ibland helt obotligt sjuka i huvudet (de går dock inte att jämföra med vita högermän och deras obotliga fascism, vilket sammantaget ger en bild av världens män som UNDERBART HÄRLIGA).

      2.
Jag visade mig vara den mest anarkistiska i gänget, vilket (tro mig) inte säger mycket om min anarkism, utan snarare avslöjar vita machovänstermäns förvandling då det kommer till hur pass glossigt och tilltalande en tidning torde vara; plötsligt var samtliga utbytbara med valfri skribent i tidningen Resumé.

      3.
Under samtalets gång återupprepades flera beteckningar som aldrig fick vidare förklaring, och bland dem ställdes framförallt två upp som ständiga motpoler: arbetare och akademiker.

Jag vill uppehålla mig vid uppställningen arbetare/akademiker och problematisera det utifrån faktorer som nästan alltid bortses ifrån: svarthet och vithet. Nu blev ni allt förvånade va!

Fortfarande gör minnet av samtalet mig oerhört förbannad och trots att jag där och då fick krupp och frågade vilka definitioner av akademiker och arbetare vi refererade till, önskar jag än idag återuppta stunden för att med all möjlig kraft kliva fram och påtala för de inblandade att de saknar tre av de mest nödvändiga egenskaperna för mänskligt liv levt åt vänster: hjärna, antirasistiskt tänkande och klassperspektiv.

Nu slår sig den observanta läsaren för pannan och tänker: men antirasistiskt tänkande och klassperspektiv förutsätter väl en hjärna? Och till dig, kära läsare, vill jag säga: MY POINT EXACTLY.

Vi börjar bakifrån och frågar oss: VARFÖR HAR VÄNSTERN SÅ OFTA EN SCHABLONARTAD BILD AV ARBETARE?

I samtalet på plats, förd av vänsteraktivister som i likhet med exempelvis Ida Gabrielsson alltid har kämpat för arbetarklassens rättigheter, definierades arbetare till akademikerns motpol utifrån tre förståelser. Med dessa förståelser i åtanke skulle därefter tidningens målgrupp utstakas och utifrån målgruppen en ämnesmässig huvudrubrik sättas upp. Förståelserna var:

      1.
De flesta arbetare saknar akademisk bakgrund.

      2.
De flesta arbetare är ointresserade av åsiktsjournalistik eller texter byggda utifrån akademiska referenser. De önskar istället nyheter om en igenkännlig vardag (som i sin tur definierades som hård och blåställsklädd) eller om en igenkännlig aktivism, förslagsvis hur det är att åka till Italien och slåss var och varannan månad. Inte ett dugg macho utan ARBETARE, då arbetare ju har tid att lämna sina arbeten. För att åka till Italien. Och slåss. Var och varannan månad.

      3.
I vilket fall; de flesta arbetare ser en motpol i främst överklassen, men även i akademiker med vänsteråsikter. Akademikerna med vänsteråsikter definierades i sin tur som fullkomligt ointresserade och icke-insatta i arbetares vardag och vedermödor, vilket i sin tur per definition förpassade dem till icke-arbetare. Jag blir själv snurrig. Vi går vidare.

Samtliga ovanstående punkter skulle kunna sägas vara mer eller mindre överensstämmande med arbetare i Sverige om vi enbart definierar arbetare som arbetare i lågavlönade lågstatusyrken.

Vi skulle även kunna säga att de flesta arbetare tycker om apelsin och få påståendet att stämma.

(Nu säger vi inte det då det som vanligt skulle vara lite raljerande, men vi kan trots allt inom parentes bara påminna om att många frilansande journalister, konstnärer och andra kulturarbetare hankar sig fram månad efter månad utan att hamna under definitionen av arbetare så som den utmejslats ovan. Anledningen tycks framförallt vara kulturarbetarens förutsagda medelklassbakgrund och förståelsen av att den högutbildade akademikern/kulturarbetaren härrör från en högutbildad medelklassfamilj med stadig ekonomi. Ni förstår grejen: att arbeta med kultur är någonting som enbart den som har råd med företar sig.)

Om vi trots vetskapen om exempelvis kulturarbetarens vardag antar samtliga punkter i schablondefinitionen av en arbetare vara fullkomligt överensstämmande med alla arbetare i Sverige, märker vi rätt snabbt att arbetaren är – suprise, suprise – vit som snö. (Att akademikern som arbetaren ställs emot är vitare än snö behöver vi ju inte ens tveka om.)

Inte för att det saknas arbetar med annan etnisk bakgrund än svensk i lågavlönade lågstatusyrken – alltså pliiiiz – men framförallt då sådana arbetare inte ens gör sig påminda då en vänstertidning sammankallar till stormöte.

Med ett sådant uttalande vill jag inte frånta vänstertidningar sitt arbete i synliggörandet av exempelvis papperslösas arbetsvillkor - ett mycket gott och helt avgörande arbete - men jag undrar framförallt: när, om någonsin, kommer ett antirasistiskt tänkande att genomsyra verksamheten snarare än att vara ett ämne att återuppta då och då?

Jag behövde knappast gå långt, där satt jag själv med annan etnisk bakgrund än svensk och med en inkomst på tvåtusen under existensminimum, anställd av ett bemanningsföretag som två dagar i veckan placerade ut mig som receptionist på ett företag där de anställda var och varannan dag påminde mig om mina ”härliga färger”.

Samtidigt var jag en kulturarbetare som under årens lopp hade samlat på mig minst 300 högskolepoäng och glatt tagit mig an ämne efter ämne på humanistiska institutioner – trots mina kommunistiska föräldrars fullkomliga avsaknad av akademisk utbildning, medelklassbakgrund och förvärvsarbete.

Mamma har inte slutfört grundskolan och pappa skulle iväg till ett universitet i Rumänien då han valde att tacka nej och återuppta sitt arbete för kommunistpartiet. Han greps senare och fimpades i ögat samtidigt som mamma fortsatte sin aktivism och försörjde sig böjd över en symaskin på golvet.

Av sju syskon har samtliga en akademisk utbildning, men enbart två är sysselsatta i arbeten som kvalificerar för deras examen. Jag är inte en av dem. Frågan som ställde sig var således inte så mycket huruvida jag var akademiker eller arbetare, men varför jag återigen hamnade utanför båda definitioner.

Inlägget handlar dock varken om mig eller min familj, utan om ett osynliggörande av de med annan etnisk bakgrund än svensk – såväl akademiker som icke-akademiker – i begreppet arbetare idag. Ett osynliggörande som gynnas av förenklade definitioner av begreppet och som allt som allt skapar en oerhörd uppdelning.

Om delar av vänstern av någon idiotisk anledning väljer att definiera arbetare som akademikerns motpol, torde de ÅTMINSTONE påminna sig två punkter:

      1.
Att i sin definition inkludera en förståelse om svarthet och vithet och att därigenom få klart för sig att hur skitig definitionen än må vara, är det än mer skitigt att i framtagandet av den helt bortse från allt som faller utanför ramarna för det vita.

      2.
Att inse att det i Sverige just nu finns oerhört många akademiker med annan etnisk bakgrund än svensk arbetande i lågavlönade lågstatusyrken och att dessa ständigt förbises av samtliga.

Jag talar helt enkelt om arbetare som liksom de flesta andra av etniskt svenska arbetare inte ser akademiker som sin motpol och som visst vill läsa en text utifrån akademiska referenser, då de exempelvis HAR LEVT ETT HELT LIV PÅ ETT ANNAT SPRÅK OCH NOG KÄNNER TILL DE DÄR FORSKARNA NI INTE ENS VILL TALA UTIFRÅN, TRO MIG.

Taxichaufförer brukar ständigt poppa upp som exempel på yrken där det går att finna väldigt många med annan etnisk bakgrund än svensk, och bland dem många akademiker. Det är verkligen inte ett dåligt exempel, enbart i min begränsade bekantskapskrets arbetar just nu fem som taxichaufförer varav alla har avslutade gymnasieutbildningar och tre har avslutade universitetsutbildningar – SÅVÄL HÄR SOM I FORNA HEMLANDET.

Att skaffa en taxi är relativt enkelt i jämförelse med andra egenföretagares arbeten då det varken kräver särskild lokal eller ens daglig uppassning. Och egenföretagare är ju just vad de med annan etnisk bakgrund än svensk blir då inget annat arbete ges.

Således undrade jag, då vi satt där och diskuterade tidningens målgrupp och kom fram till att varken åsiktsjournalistisk eller nyheter som inte berör ”arbetares” vardag skulle ges särskilt mycket plats – hur många i min släkt eller bekantskapskrets kommer att intressera sig för den här jävla tidningen?

Kommer de överhuvudtaget att få tag på den eller kommer den enbart att säljas i samband med vänstersammankomster i stan?

Kommer de någonsin att bli bjudna på en releasefest för att där kunna diskutera sin syn på arbetarklassen?

Kommer den att tilltala dem då de mot förmodan får tag i ett exemplar och i läsningen märker att där knappt står någonting om rasism annat än om SD eller motdemonstrationer här och där?

Kommer de att hitta sig själva i texter som vägrar tala om förståelsen av vithet och svarthet och hur det påverkar vår vardag?

Kommer de att ha förtroende för vänstern när inte ens en vänstertidning bryr sig om redaktionell, textuell eller visuell representation av annat än det etniskt svenska eller västerländska?

Och kommer de någonstans att känna: ja, det här talar till mig, jag som spenderade ett helt liv utanför Sveriges gränser för att sedan börja om på nytt, i nya kläder och med nytt klimat, i flyktingförläggning, i blickfånget, i ensamhet och med ett språk som böjer tungan obekant?

Sedan kom jag självfallet på att jag själv hör till de som tidningen inte talar till och fann mig själv helt ointresserad av att ge den liv.

Mina förslag på hur en vänstertidning istället skulle kunna se ut kommer att dyka upp i ruta 8 – stay tuned babes!

PS. Vill bara tillägga att det första jag gjorde var att rekommendera Playing in the Dark, men att det verkligen inte var välkommet. Jag fick höra att jag ”etnifierade klassproblemen” och det sades inte till mig av vem som helst – utan av en vit machovänsterman.

↓

Att världen styrdes av idioter blev mer uppenbart genom åren. Du följde samma fotspår till arbetet och tillbaka. Samma samtal med samma bekanta och samma telefon som ett par gånger under eftermiddagen gjorde sig påmind – de undrade om dig. Du slutade svara. Böcker och filmer var en flykt, som en förlängning av sömnen och drömmarna och det var bedövande tyst och tomt - du accepterade det till slut. Årstiderna passerade dig förbi liksom riksdagsvalen. Du brydde dig inte längre.

Idag är det 50 år sedan Frantz Fanon dog. Fanon som skrev de frätande Jordens Fördömda och Svart Hud, Vita Masker; Fanon som till skillnad från Gandhi och MLK ansåg att våld var en korrekt och nödvändig metod att bekämpa kolonialismen med; Fanon som föddes i karibiska Martinique och dog i USA, där frågan om ras har varit brännande alltsedan européerna byggde upp en slavekonomi.

Fanon dog 1961 -samma år som Jordens Fördömda gavs ut. Han slutade inte bry sig:

Come, then, comrades; it would be as well to decide at once to change our ways. We must shake off the heavy darkness in which we were plunged, and leave it behind. The new day which is already at hand must find us firm, prudent and resolute.

We must leave our dreams and abandon our old beliefs and friendships of the time before life began. Let us waste no time in sterile litanies and nauseating mimicry. Leave this Europe where they are never done talking of Man, yet murder men everywhere they find them, at the corner of every one of their own streets, in all the corners of the globe…

↓

Såhär på den femte kalenderdagen vill vi på Skatterna återvinna ett av våra käraste inlägg, hämtat från den antirasistiska julkalenderns systerblogg, http://forbanningsskatt.tumblr.com/

Den skrevs 28 mars i år och analyserar en helt genomvidrig artikel författad av allas vår Nathan Shachar. Artikeln hyllar nationalismen hos ett av världens mest fascistiska stater, Turkiet, och fullföljer genom att jämföra Turkiets förträfflighet med andra underbara stater så som Israel och USA.

Vår analys av Shachars artikel kan in i evigheten kompletteras med argument mot såväl Turkiet som nationalismen i sig, i synnerhet då det kommer till den turkiska statens ständigt pågående terrorisering och utrensning av kurder.

Men så är vi ju inte heller kompletta arslen som Nathan.

Här nedan kommer artikeln utan komplettering, då jag hoppas återkomma till just kurder i Turkiet och min egen kurdiska bakgrund i ett annat kalenderinlägg. Vi hoppas att ni finner mycket nöje - det är trots allt oerhört tacksamt att skämta om någon som uppenbarligen saknar världsförankring.

OBS. Konstverket ovan är resultatet av mitt slit i Paint och - tro det eller ej - ett MONTAGE. Solglasögonen är dock - vad ni än tror - inte mitt verk, utan finnes just nu i Nathan Shachars ägo. Förhoppningsvis sätter han sig på dem i skrivande stund och vi slipper se dem någonsin mer.

NATIONALISMEN & NATHAN SHACHAR - EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag vill vi kort passa på att ropa ut - samtidigt som våren trycker sig mot Stockholms tinningar och kaffekoppen står bredvid oss, alltid halvfull - att Nathan Shachar är en av Sveriges sämsta journalister och att han just nu har en artikel som bevisar hans idioti.

I Sveriges sämsta tidning DN skriver Shachar idag (28/3 2011) om nationalismen i Turkiet och hur den enligt honom skapar en gemenskap som han önskar kunde få rum även i Sverige.

På Förbanningsskatt vill vi inte göra reklam för Shachar så mycket som vi vill dissekera hans resonemang, och länkar därför inte till hans artikel. Men snälla, dröj inte med att läsa vad han har att skriva om Turkiets, USA:s och även Israels “fantastiska” nationalism! Ni hittar artikeln med rubriken “Nationalismen som skapar gemenskap” under den sammanfattande fliken Världen.

Ni kan annars bara läsa vidare i vår bloggpost, då vi tar upp artikeln i sin helhet och dissekerar den som lovat stycke för stycke.

Vi vill börja med att fråga oss vad för typ av artikel det här är? Är det en researtikel? Är det en krönika? Är det en artikel av typen ”Nathan Shachar sitter i en solstol i Alanya med en Piña Colada och viftar med tårna samtidigt som han beundrar bilder av Atatürk och leker nästa-tanke-som-slår-mig-skriver-jag-en-text-om-det-blir-säkert-skitbra-i-synnerhet-om-jag-slänger-med-lite-Israel-och-USA-för-det-gillar-ju-Moderaterna”?

Att det skulle vara en nyhetsartikel är fullständigt befängt. Att vi som läsare skulle ha förtroende för någon som Shachar att skriva en nyhetsartikel är desto mer befängt och att nyhetsartikeln därutöver helt skamlöst propagerar för något så brunt och dammtungt som nationalism är bara världsfrånvänt. Inte för att nationalism inte existerar, men då den sällan omskrivs i så färgade ordalag att mina kinder, liksom de nationalistiska turkarnas enligt Shachars noggranna observation, blir alldeles ”rosiga”.

Vi vill bli den redaktör som DN alltid har och för alltid kommer att sakna och slå sönder Shachars artikel tålmodigt.

Vi börjar med ingressen som lyder:

”I Turkiet är det alltid något fosterländskt spektakel på gång. Inte som våra röda kalenderdatum, där det centrala blivit själva ledigheten, utan fanfarer, rosiga kinder och flammande tal.” (Genomgående Förbanningsskatts kursivering.)

Inledningsvis vill vi säga att det är väldigt lustigt av Shachar att just ta den turkiska nationalismen som exempel, då den många gånger har beskrivits som rakt av fascistisk, i synnerhet vad gäller diskrimineringen och den närapå kulturella utplåningen av kurderna i Turkiet och hur det många gånger har skett i nationalismens namn.

Vi behöver inte påminna Shachar om att det först år 1991 blev tillåtet för kurderna att publicera skrifter på eget språk, eller behöver vi det? Behöver vi påminna honom om att Turkiet också idag omöjliggör kurdernas självförsörjning genom att systematiskt bränna ner deras åkrar och i det långa loppet förstöra åkerjorden?

Annars undrar vi spontant hur längesedan var det var Shachar gick den där kursen i journalistik som en gång i tiden gav honom ett jobb?

Minns du lektionstillfället där petitessen ”journalistisk objektivitet” stod på tavlan och känner du till journalistens ansvar att åtminstone söka ge sken utav den?

Minns du hur läraren tydliggjorde att beskrivningar så som ”rosiga kinder” mer passade för en sexnovell än för att beskriva en nationalism som påtvingas ett folk från barndomen och som lika mycket utgör en börda som det glada spektakel du beskriver?

Vi på Förbanningsskatt vill i sådana fall påminna om ”fanfarer” och ”flammande tal” på annat håll, däribland i 1930-talets Tyskland och i Pol Pots Kambodja. Vi är helt övertygade om att också de nationalistiska spektaklen gjorde deltagarna ”rosiga om kinderna” och sågs som mer än enbart röda dagar i kalendern.

Shachar fortsätter i kommande tre stycken med samma ”objektivitet” men börjar snart också att fingra på det brännande ämnet Atatürk:

”I det vackra Alanya blev strandpromenaden paradgata förra helgen. Stora och små trumslagare i skol-, scout- och kåruniformer tågade gatan fram mellan täta led av åskådare.

Väldiga tygschabrak fälldes ned som rullgardiner från balkonger och hustak, alla med samma bild: statsgrundaren Mustafa Kemal i svart persianmössa, innan han lade av sig uniformen och tog sig namnet Atatürk, turkarnas fader.

Islamistiska AKP har tumlat om Turkiet ordentligt under sina år vid makten. Atatürks extrema sekularism är på reträtt, och AKP har diskret börjat devalvera hans rang av halvgud. Intill nyligen bar alla sedlar Atatürks bild, i dag cirkulerar också valörer med andra storheter.”

Vår kompis var i Alanya förra sommaren. Hon sade att hon aldrig sett en så polerad och polariserad stad tidigare. Hon tyckte det var rätt fult ärligt talat, typ trist och dåsigt, och för lite husmanskost dessutom. Vi tyckte synd om henne och bjöd på en öl.

När du nu kommer och beskriver det som vackert undrar jag varför du tror att din beskrivning av Alanya skulle säga någonting av vikt för de stackars läsare som fortfarande vänder sig till DN i brist på annat i det uttorkade nyhetslandet Sverige? Vem bryr sig om vad du tycker är en vacker plats och varför skulle din beskrivning väga tyngre än vår väns?

När var det senast du läste igenom en text innan du publicerade den?

Själv anser jag att Alanya är överskattat och att Atatürk var som vilken vit, galen krigsherre som helst med krigsporr som största intresse och ett par miljoner människoliv på sitt samvete; ett faktum som Riksdagen för närapå exakt ett år sedan valde att erkänna som folkmord, om du minns.

Du beskriver skeendena som bäddade för massakern på 2,5 miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker med följande ordalag:

”Men den 17 mars 1915 är helig. I tre år hade den dödsmärkta osmanska stormakten pressats tillbaka över hela linjen, av italienare, serber, greker och bulgarer. Det borde ha varit en lätt sak för England och Frankrike att öppna vattenvägarna för den instängda ryska Svartahavsflottan. Men turkarna höll stånd, och marinminister Winston Churchill gav order om landstigning och stormning av de turkiska batterierna vid Gallipoli. Enligt legenden ropade de flyende turkiska soldaterna till Atatürk: ”Vi har ingen ammunition!”

– Men ni har era bajonetter! Vänd om och slåss!”

Och din kommentar till det som flera gånger har kallats folkmord och som fortfarande är tabubelagt som debattämne i Turkiet är följande:

”Verkligheten var mer invecklad, men stormakterna slogs tillbaka och turkarnas krigarära var återupprättad.”

Därefter intar du din givna plats bland vita, krigsporrälskande män genom att hylla händelserna som ”stordåd” och sörja det faktum att svenskarnas stordåd inte ”lever i mångas hjärtan” så som Turkiets i turkarnas:

”Alla folk kan visa upp sådana stordåd, mer eller mindre utsmyckade. Det märkliga med Turkiets är att de fortfarande lever i så många hjärtan. Både bland paradens deltagare och i publiken fanns tonåringar med alla de korrekta märkesdojorna och håret i spikar av gel. Men inte ett vanvördigt ljud eller en hånfull blick, inte ens från de mest hårdsminkade, rökande tuffingarna.

Jag tänkte på min gymnasieklass 1971. Den lärare som hade vågat kommendera ut oss för att fira ett gammalt fältslag skulle strax ha ångrat sig. Att stolt svinga en fana eller frejdigt besjunga Sverige var, då som nu, fullkomligt uteslutet.

Under hela artonhundratalet och fram till andra världskriget firade svenskarna sina segerbataljer och lade kransar på kungagravar. De tronade verkligen på ”minnen från fornstora dar”, en fras som gör ett närmast fnoskigt intryck på oss.”

För det första vill vi be dig Nathan Shachar att aldrig mer använda det avvikande från normen som argument som understryker din tes. Ditt sätt att parasitera gör oss illamående. Vi är säkra på att varken de ”hårdsminkande, rökande tuffingarna” eller de med ”håret i spikar av gel” vill ha någonting med dig och dina idéer att göra.

Du kunde ha frågat dem om varför de stod där, eller antog du enbart att de av ren och skär entusiasm år efter år betraktar vad som torde vara den största freakshowen i varje lands kalender: nationalistiska spektakel där barn tvingas slå i trummor iklädda scoutkläder för att fira ”segern” 17 mars 1915.

I sanning demokratiskt och kul, mer sådant, fler barn som tvingas gå i parader för krig som ägde rum för snart hundra år sedan, det är precis vad världen behöver!

Har du därutöver någonsin funderat på huruvida krigsporr eller ursäkta, det du refererar till som ”firande” av ”segerbataljer”, kan vara någonting oönskat? Har du någonsin läst Turkiets historia och är du medveten om att den senaste statskuppen – av många refererad till som den blodigaste – ägde rum så sent som år 1980 och att krig ärrar människor mer än det ärrar nationer?

Har du någonsin i ditt liv tänkt en enda analyserande tanke? Baserat på dagens artikel skulle vi säga: inte troligt.

Självfallet vill du dock inte avsluta artikeln precis där, utan behöver slänga en känga åt integrationen i Sverige och lite referenser till varstans som skulle kunna ge artikeln lite tyngd (vi tror förvisso inte ens att en sjunkande Titanic kan ge tyngd åt dina ”jag-är-full-och-skriver”-resonemang):

”Det besvärliga är att de bästa invandrarländerna, alltså de som på kortast tid förvandlar utbölingars barn till infödingar, inte är de som gjort religion av multikulturalismen – utan USA, Argentina, Israel, länder som flödar av patriotiska ritualer och fosterländska seder. Det är ett formidabelt dilemma: Nationella symboler är oftast förljugna, men nationell gemenskap är en resurs och en förutsättning för mycket av det vi strävar mot.”

Det är svårt att avgöra när så mycket dåligt finns att välja bland, men ovanstående stycke kan vara artikelns sämsta. Det är så dåligt att det förtjänar ett pris. På Förbanningsskatt instiftade vi just ett pris för världens sämsta stycke och det går till dig, Nathan Shachar.

Tacka inte, det var ett nöje. Priset består av en prissumma på 0 kr och en digital bild på svenska flaggan (se nedan). Vi på Förbanningsskatt tänker att nollan och flaggan är två symboler som vi starkt förknippar med din journalistik.

För det första: vad är ett invandrarland? Var ligger det? Har det skogar, domineras det av öken, har FN blivit informerad om dess tillkomst?

För det andra: vad i hela friden är en utböling och en infödig? Vilken av dem är jag, irakisk kurd född i Teheran och uppvuxen i Syrien, Afghanistan, Ryssland och Sverige, och vilken av dem är du Nathan Shachar? Viktigast av allt: vad har vi för maktrelation sinsemellan?

För det tredje: vilka bevis finns för påståendet om att de ”bästa invandrarländerna” är USA, Argentina och Israel? Sist vi kollade använde USA fortfarande diverse fotbollsstadiums som provisoriska hem för offren för orkanen Katrina; en katastrof som ägde rum för snart 6 år sedan och vars offer till allra största del var fattiga afrikansk-amerikaner och latinamerikaner bosatta i USA.

Det är självklart enbart en droppe i havet: jag behöver inte påminna om att USA:s problem med segregation överskrider vilket annat land som helst, såväl historiskt som i nuläget, och att ingenting direkt har blivit bättre med Obama vid rodret.

Till och med Kanye West anser att USA inte bryr sig om sin afrikansk-amerikanska befolkning och har mod nog att säga det i live-tv (se länk nedan). Gudars vad vi önskar att vi såg dig stå där Shachar, vilken syn för ögat! (Vi antar att du är Mike Myers.)

http://www.youtube.com/watch?v=9pVTrnxCZaQ

Att Israel skulle vara bra på att förvandla ”utbölingars barn till infödingar” antar vi att du bygger på det faktum att Israel inhyser invånare med ursprung i många länder. Ryssland, USA, Polen, listan kan göras i princip hur lång som helst.

Det du Shachar glömmer att nämna är att ”förvandlingen” kräver invånarnas fullkomliga lojalitet gentemot landet, dess politik och inte minst dess armé som alla tränas upp i, och att den helst kräver att alla ”utbölingar” hör till den judiska tron.

Vi antar att det är en detalj som går att förbise då det enligt dig är ett helt rimligt krav att ställa på invånarna i ett land; bor man i Sverige, då fan ska man göra som svenskarna, om det så handlar om nationaldagen eller julfirande! I Israel innebär en sådan sak att en accepterar att Gaza bombas sönder och samman och – om Shachar får bestämma – att en därefter klär barnen i scoutkläder för att fira segern med pompa och ståt. Ännu en segerbatalj, hurra!

Avslutningsvis vill vi upplysa Shachar om att en nationalistisk gemenskap är ingenting ”vi strävar mot”, utan någonting som sådana som du, den skittidning du skriver för, regeringen och Sverigedemokraterna strävar emot. Ni kan behålla den skiten för er själva, samtidigt som vi gömmer asylsökande i våra lägenheter, bränner flaggor och nationskartor och arbetar för en värld där du har lämnat journalistiken och vi slipper ödsla tid på att redigera dina texter.

Tack för ingenting, din usla journalist.

↓

Det är ju oerhört typiskt att i den stund då jag påtalar allt skit USA har givit upphov till, påminns jag om allt göttigt som landet trots allt - i oförutsedda läckage - har försett mig med. Det är ju den eviga hatkärleken som slår igenom och jag kan ju seriöst talat rada upp metervis av musiker, författare, tänkare och komiker som är eller har varit verksamma i USA.

Kanske känner ni exempelvis igen den vackra kvinnan på fotografiet ovan. (Om inte - SKÄMMES! Nej, jag bara skoja. Kanske.)

Och kanske tänker ni: vad mer finns att säga om kvinnan som inte redan har sagts i och med hennes tilldelande av Nobelpriset i litteratur och i tv- och tidningsintervjuer, utifrån vilka hon har slagit igenom hos gemene man i princip överallt?

Jag vill svara: oerhört mycket, vilket leder oss in på julkalenders söndagsbilaga som hädanefter kommer att lyda under rubriken En häftig* person ni borde kolla in! (*Häftigheten bestäms enväldigt av mig och är under inga omständigheter en fråga för diskussion. Nåja - inte i diskussioner med mig i alla fall. Era diskussioner med andra kan jag tyvärr inte styra. Än!)

För att konkretisera mig har jag gång på annan talat om förträffligheten med essäboken Playing in the Dark, författad av just ovan porträtterade Toni Morrison, och jag kan fortfarande inte nog understryka hur oumbärlig jag finner den vara.

Nu tänkte jag äntligen bli boken värdig och referera den i korta drag, i hopp om att få er kära läsare något mer intresserade av allt Toni sysslar med.

Men innan dess: två idolbilder! Båda föreställande Toni i sällskap av Angela Davis, med all förmodan på väg till bokförlaget Random House back in the day.








      1.
MED UTGÅNGSPUNKT I SITT EGET FÖRFATTARSKAP
Det har sagts om Playing in the Dark att den är alldeles för personlig. Toni Morrison inleder boken med att tydliggöra att personliga läsupplevelser nära förknippade med hennes eget författarskap kommer att ligga till grund för hennes undersökning och tar vid därifrån.

Att uttala en sådan ärlighet är uppenbarligen att säga: här är jag, en svart författare, villig att ägna en essäbok åt attutvidga den amerikanska litteraturkritikens studieområde till att omfatta vad jag anser alltid har varit skugglöst: den svarta närvaron.

Det är enligt somliga att säga: jag vill ägna mig åt det som intresserar och kanske också gynnar mig. Men seri; att anta Playing in the Dark för en självupphöjande essäbok är att understryka sin egen idioti.

Märk väl att kritiken enbart uppstår i samband med författare som anses höra till det avvikande: jag menar, hade hon varit en vit manlig författare som hade velat skriva en essäbok om säg, den vita medelåldersmannens onödighet (dö Erik Helmerson), hade hon ju bara fått vara med på Babel.

I vilket fall: i en tradition av fantastiska svarta forskare intresserar sig Morrison INTE för sig själv, utan snarare för hur bilder av svarthet har kommit att osynliggöras i verk skrivna av vita författare.


      2.
SVARTA KARAKTÄRER I VERK SKRIVNA AV VITA - WHERE ARE YOU?
Hon vill framförallt koncentrera sig på verk där svarta karaktärer gång på annan utlöser för handlingen fullkomligt avgörande moment, och hur de trots dessa avgöranden har gått fullständigt osedda genom den amerikanska litteraturhistorien.

Morrison härleder osynligörandet av såväl svarta karaktärer i vit litteratur, som den svarta litteraturen i sin helhet, till en devis som lyder: att notera rasen (och dess skillnad gentemot den andra rasen) är att erkänna en redan misskrediterad olikhet, och att osynliggöra den är att tillåta den svarta gruppen en skugglös delaktighet i kulturetablissemanget.

Sådan devis möjliggör en förståelse som förpestar den amerikanska litteraturforskningen, där traditionell amerikansk litteratur skildras som ”fri från, ovetande om och opåverkad av fyrahundra års närvaro av svarta i Förenta staterna”. För henne är medvetenheten om en sådan närvaro helt avgörande för all förståelse av amerikansk nationallitteratur; hur kan en författare vara blind för vad den står mitt uppe i?

Samtidigt räcker det inte heller att enbart påvisa rasismen inom amerikansk litteratur, litteraturhistoria och litteraturkritik, utan till dessa studier borde tilläggas undersökningar om hur rasismen påverkar dem som utövar den och håller den vid liv, nämligen den litterära vitheten.

Därför analyserar hon i Playing in the Dark verk av bland andra Henry James, Edgar Allan Poe och Mark Twain för att genom närstudier av den ”litterära svartheten” upptäcka den ”litterära vithetens natur”.


      3.
DEN LITTERÄRA VITHETEN OCH AFRIKANISM
Till sin hjälp tar hon begreppet ”afrikanism”, som hon menar belyser hur den svarta närvaron har använts och beskrivits i den tidiga amerikanska litteraturen, främst dominerad av äventyrsromaner.

Inledningsvis definierar hon “afrikanism” som ”ett uttryck för den denotativa och konnotativa svarthet som afrikanska människor kommit att beteckna, samt för hela raden av åsikter, antaganden, tolkningar och misstolkningar som beledsagar eurocentriskt vetande om dessa folk”.

Morrison vill dock särskilja den amerikanska afrikanismens från europeisk afrikanism och härleder skillnaderna till konstruktionen av Förenta staterna och den Nya världen dit européerna vände sig för att börja om.

Emigranter till Amerika ville alla bort från någonting, och i den ”Nya världen lyste visionen av obegränsade framtidsutsikter ännu klarare mot tvånget, missnöjet och oredan man hade lämnat”.

Hon menar att européerna i och med slaveriet kunde lämna ett liv av disciplin och bestraffningar till att själva straffa, och gå från en utsatt social ställning till en respekterad sådan.

Därifrån härleder hon flera av våra mest antagna och självklara förståelser av frihet och mänskliga rättigheter till den svarta närvaron och afrikanismen som begrepp, och menar på att ingenting satte ”strålkastarljuset på friheten – om det inte till och uppfann den – som slaveriet”.

För i “konstruktionen av svart och slaveri låg inte bara det ickefria utan också, i det dramatiska motsatsförhållande som uppstod genom hudfärgen, projektionen av ickejaget. Resultatet gav fritt spelrum åt fantasin. Ur det kollektiva behovet att undertrycka den inre rädslan och rationalisera den yttre exploateringen steg en amerikansk afrikanism – en hemgjord brygd av mörker, annanhet, oro och åtrå som är uteslutande amerikansk”.


      4.
DEN NYA VÄRLDENS AMERIKAN - HAN FÅR JU INTE VARA SVART DIREKT
I formerandet av den Nya världens amerikan, fanns självfallet även formerandet av det som avvek från det amerikanska, och det utmärkande draget för icke-amerikanerna var enligt Morrison deras ställning som slavar, deras sociala ställning och deras hudfärg.

För ”inte nog med att den här slavbefolkningen hade en markant färg, utan färgen ’betydde’ någonting”.

Betydelsen hade undersökts och namngivits i samband med upplysningstiden och vetenskapsmännens forskning om den mänskliga friheten: det svarta stod för allt som friheten inte utgjorde.

Denna kunskap var alla amerikanska författare medvetna om och hon vill i skuggan av detta undersöka vilka begrepp det unga Amerikas första författare använde sig av för att ”ta sig an, föreställa sig, använda och skapa en afrikanistisk närvaro och persona”.

Hon menar att afrikanismen till stor del användes då Förenta staternas litteratur var sysselsatt med en självmedveten men problematisk konstruktion av den nya vita människan och vad som särskiljer den vita människan i Amerika från vad han har varit i Europa: hans auktoritet och självbestämmande som slavägare. Och inom räckhåll fanns en ofri men användbar svart befolkning mot vilken de vita männen kunde mäta sina framgångar och privilegier.


      5.
VAD FAN VAR SNORUNGEN HUCKLEBERRY FINNS PROBLEM EGENTLIGEN?
Sist men inte minst understryker Morrison Söderns betydelse för den amerikanska litteraturens uppbyggnad och visar på den fullkomligt nödvändiga närvaron av en svart eller afrikanistisk skepnad i klassiska verk som Mark Twains Huckleberry Finn.

Här tycks Hucks hela jagberättelse bli till i jämförelserna med den ofrie Jim, som minst sagt agerar som en nyckelfigur romanen igenom, och på frågan om varför Huck trots allt inte låter vännen Jim nå friheten genom Ohioflodens mynning, svarar Morrison kallt att det aldrig hade varit möjligt.

Den mognad som den konstruerade Nya världen kräver av Huck – en mognad som innefattar att identifiera sig med självbestämmande, auktoritet och absolut makt – är inte möjlig att nå utan Jim.

Jims frigörelse skulle vara detsamma som att ”överge själva förutsättningen för boken”, och varken Huck eller Mark Twain kan finna sig i att ens fantasimässigt låta det ske, då det skulle tömma friheten på mening.

För vad är romanen utan slaveriets spöke och hur definieras frihet om inte i jämförelse med det ofria?




Nu tog jag upp Huckleberry Finn då jag anser det vara det tristaste av exemplen i Playing in the Dark. Märk dock väl att det inte innebär att det på något sätt är ett trist exempel. Bara det att Morrison undersöker flera andra verk och att boken sida upp och ner definieras av vad man skulle kunna referera till som ögonöppnare.

Ta. Och. Läs.

↓

Såhär på lördagskvällen vill jag undvika att tråka ut er med en långdragen text som förvisso - om jag får säga det själv och det får jag ju än så länge i semi-fascistiska privatiserings-Sverige där min röst snart köps upp på krita av ett näringslivsföretag på randen till konkurs - är riktigt bra, och istället erbjuda tips på riktigt fantastiska bloggar!

Det har absolut ingenting att göra med att jag är bjuden på middag kl. 20 och borde klä mig i skrivande stund.

Nåväl.

Att USA erbjuder högar med skit är vi alla medvetna om och har många gånger fått erfara. Kriget i Irak och den efterföljande ockupationen är som ni vet, exempel tagna ur luften.

En riktigt bra sak med USA är dock Crunk Feminist Collective (CFC). En fågel har viskat i mitt öra att de kanske inte är det enda bra med landet, men ett riktigt bra antirasistiskt och feministiskt skrivkollektiv som till allas glädje bloggar ihärdigt, på tvären och med vrede - och som dessutom länkar till en hel värld av andra antirasistiska feminister - det är riktigt, riktigt bra och exakt vad vi i Sverige saknar.

Om jag fick välja (snälla säg att jag får!) önskar jag att ni kära läsare röjde runt som fan på deras sida och plöjde i arkiven och läste så mycket ni kom åt; såväl ni som CFC är värda de läsningarna.

Jag vill dock locka er med en otroligt aktuell debatt som CFC tog sig an och fortsatte att genomborra i många långa veckor; en debatt som inleddes i och med åsynen av den här vidriga skylten (buren av feminister under New York Slutwalk):



Med den korta inledningen lämnar jag er i sällskap av den fantastiska Crunk Feminist Collective och deras artiklar!

Här om NYC Slutwalk: http://crunkfeministcollective.wordpress.com/2011/10/06/i-saw-the-sign-but-did-we-really-need-a-sign-slutwalk-and-racism/

Här till deras förstasida: http://crunkfeministcollective.wordpress.com/

Och här slutligen till deras Tumblr: http://crunkfeministcollective.tumblr.com/

De finns även på Facebook - leta upp och joina som kidsen INTE brukar säga!

↓

Somliga dagar då nostalgin övermannar mig minns jag en guldbeströdd tid då skunk.nu fortfarande var uppe och sprang (älskar direktöversättningar by the way (vid vägen)). Där fann jag en dittills okänd kanal in till mig själv och kunde plötsligt spegla erfarenheter som sedan länge sölats ned. Jag blev John Malkovic men saknade tyvärr Catherine Keeners oväntade besök.

Hade jag haft skunkdagboken tillhands hade jag just nu (nåväl) ägnat mig åt att förteckna 2011-års erfarenheter i en lista bestående av egenkonstruerade ämnesord att glädja bibliotekarienördar med:

Januari: Arbetslöshet; Relationsproblem; Kyla; Undanträngning; PengabristFebruari: WTF; Döden; Korttidsjobb; Erbil; Vår; FlämtMars: Bagdad; Checkpoint; Kommunism; Gäss; Kärlek; Konst; RinkebyApril: Uppsats; Fucking-jävla-kuk-Sverige; Relationsproblem; Sommarrullar; Vinter; FruängenMaj: Skit; Skit; Skit; Skit; Skit; Förvridet ansikteJuni: Opponering; Panik; Istanbul; RelationsupphörandeJuli: Kul; Hallunda bibliotek; Skrivarworkshop; Mahlet; Maria; Monika; Deniz; Lydia; Pitchy

Oavsett diverse skunkhederskodex som starkt motsätter sig halvfärdiga listor, vill jag stanna ett litet tag vid juli. Den förutsatt varmaste sommarmånaden ägnade jag åt en favoritsysselsättning: att ansvara för en skrivarverkstad för ungdomar. Att det förlades till det briljanta biblioteket i Hallunda var bara extra bra och att jag hade turen att handleda stadens bästa ungdomar gör mig fortfarande helt förundrad.

Skrivarverkstaden hade i syfte att skapa ett rum där deltagarna kände lust och entusiasm inför att skriva utifrån egna erfarenheter och berättelser.

Sagt och gjort: fyra dagar i veckan satt den mest hängivna skaran i Sagorummet och skrev om allt och ingenting. Just ingenting var viktigt, då jag gång på annan underströk vikten av att ljuga, att förvränga såväl sanning som förståelsen av sanning och att utifrån förvrängandet bejaka skrivandets potential att skapa andra världar, ordningar och maktstrukturer.

Självfallet använde jag mig inte av ovannämnda ord då mina deltagare - samtliga i åldrarna 12-16 - med all rätt hade tagit mig för ett ARSLE. Men ni vet, poängen gick fram och vi hade en helt fantastisk tid som oftast fördelades mellan skrivande, samtalande och fightande över vilken låt som torde spelas i mobilhögtalaren (Marvin Gaye gick inte hem, men Aaliyah var det möjligt att sittdansa till).

Under ett av våra samtal framgick att samtliga av mina svenskfödda deltagare gick i Svenska som andraspråk - trots att de såväl talade som skrev felfri svenska och därutöver hade en naturlig språkbegåvning och ett språkförråd bestående av föräldrarnas modersmål, svenska och engelska.

Låt mig alltså klargöra: barn födda i Sverige, till föräldrar som en gång invandrat, får trots födelsenation studera Svenska som andraspråk.

Jag föreställer mig att motivationen från skolväsendet låter enligt följande: då barnet samtalar på annat språk än svenska i hemmet, räknas svenskan inte längre till modersmål, vilket i sin tur placerar barnet i Svenska som andraspråk.

Maken till jävla ologiskt skitsnack finns inte. Eller jo, nu ljög jag, Per Gudmundson har krossat barriären ett hundratal gånger, framförallt då han skrev den kanske sjukligaste meningen i meningars historia i texten om “invandrare” och brottslighet:

“Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder – invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är – förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen.”

Vi på Skatterna inspirerades av Perro och svarade med att konstruera tre meningar utifrån samma logik:

Skattesmitare är i hög grad rika, precis som moderater ofta är.

De värsta våldtäktsmännen i Sveriges historia – Hagamannen i Umeå och överfallsvåldtäktsmannen i Örebro – är i hög grad svenskar, precis som män i Sverige ofta är.

Per Gudmundson är i hög grad höger, precis som Sverigedemokrater ofta är.

Vi hoppades hårt och länge på att få höra berömmelsens ord av Perro, eller åtminstone gratulationer för vår förmåga att blixtsnabbt snappa upp hans livslånga, med nationaldemokratin närda galenskap, men icke då. Snål är han, Perro. Ni kan dock läsa vår - om vi får säga det själv - BRILJANTA analys av hans artikel här: http://forbanningsskatt.tumblr.com/post/6937034796/l-nga-f-rbannelser-per-gudmundson-och-brottsligheten

Ok, nog med utsvävning: för att återgå till det bristfälligt logiska i att placera barn födda i Sverige i Svenska som andraspråk, behöver vi se till innebörden av samtalsspråk i hemmet.

Vad definierar samtal människor emellan? Ett samtal människor emellan torde vara två eller flera parters kommunikation på ett eller annat vis. För visst kan samtal föras på fler än ett sätt; genom tal, skrivande, teckenspråk, kroppsspråk, datorspråk, etcetera etcetera.

Således vill jag fråga såväl Hammerstaskolan som Tunaskolans ledning (båda förlagda i Botkyrka): vad angår det er hur barn och föräldrar kommunicerar i hemmet, förutsatt att kommunikationen inte är fysiskt eller psykiskt våldsam? Kanske flyger det pannkakor dem emellan, eller kanske förs samtalet via kullerbyttor där en kullerbytta indikerar att det snart är dags för mat och två visar på att favoritprogrammet nu går på tv?

Hur barn och föräldrar kommunicerar i hemmet behöver överhuvudtaget inte ha någonting att göra med barnets förmåga att skriva, läsa och samtala på svenska.

Vilka faktorer har då att göra med deras förmåga?

Jag kör på en wild card och hävdar säg.. DERAS FÖRMÅGA ATT SKRIVA, LÄSA OCH SAMTALA PÅ SVENSKA KANSKE? Vad sägs om att låta förmågan vara avgörande för huruvida barn bör studera Svenska som andraspråk eller tillåtas att dela bänk med ariska barn som förutsägs skriva arisk god svenska?

Svenskkunskaperna hos deltagarna på skrivarverkstaden har inte på något sätt prövats då de placerades eller under tiden de har studerat i Svenska som andraspråk. De har helt enkelt placerats där utifrån rasbiologiska skäl och lämnats där av samma rasbiologiska anledningar. “Du ser ut att inte kunna svenska - vad sägs om att du ställer dig i det ledet? Eller vänta, sade jag ledet? Jag menar i den KÖN.”

Nu kanske någon läsare undrar: vad är då problemet med att läsa Svenska som andraspråk? Måste det vara all bad?

På den frågan vill jag ge två svar:

      1.
I Sverige bor sedan många decennier tillbaka individer med annan etnisk bakgrund än svensk. De har av ett eller annat skäl och antingen villigt eller tvångsmässigt låtit Sverige beteckna “hem” och förutsätts alltsedan dess vara sämre än etniska svenskar på att skriva, tala och läsa svenska.

Resultatet av sådana fördomar ter sig minst sagt som ett tveeggat svärd: den som bryter eller påvisar stavfel, utpekas som sådan som faller inom normen. Den som å andra sidan talar och skriver “korrekt svenska”, får ständigt möta etniska svenskars förvåning och beröm som i många fall enbart fyller syftet att påvisa att den minsann är bättre än sina medmänniskor med annan etnisk bakgrund än svensk.

Allt ovanstående behandlar vad Sverige har valt att kalla “första generationens invandrare”. Därefter har vi alltså “andra generationen” och “tredje generationen”, varav mina skrivarkursdeltagare hörde till “andra generationen”.

“Första generationens invandrare” utsätts för strukturerad och institutionaliserad rasism i samhället i stort, bland annat då de antas aldrig kunna behärska svenska språket fullt ut.

Konstant poppar det upp intellektuella som hävdar att det minsann har forskats på folks språkförmågor och att det i forskningen har framgått att individer som länge utövat sitt modersmål har svårt för att FULLT UT lära sig ett annat språk. No shit Sherlock säger vi och frågar: varför måste det ligga till grund för diskriminering? Det gör det i vilket fall och vad fullt ut nu skulle innebära vet väl bara Ganesha, I guess.

Att vara “andra generationens invandrare” och gå ut grundskolan med Svenska som andraspråk i betygsdokumentet är att lägga en förträfflig grund för fortsatt strukturerad och institutionaliserad diskriminering. Jag är ju inte dum att tro att diskrimineringen inte hade ägt rum ändå (alltså pliiiiz) men nu finns någonting godtagbart att peka på och sålla ut utifrån. Det står svart på vitt: Svenska som - andra - språk.

      2.
Skolan bör - så som det är i skolans uppgift att göra - pröva elevers kunskaper för att utifrån kunskaperna kunna bedöma hur väl insatta de är i svenska, matematik, fysik, hemkunskap eller whatevs. Således: Svenska som andraspråk må vara fucking paradiset, men om elevernas förmåga kvalificerar dem in på “ordinarie” svenskan, ska de fan också läsa “ordinarie” svenska and have no bullshit.




Jag ska nu lämna er med en länk till skrivarverkstadens hemsida, där de flesta texter skrivna av mina deltagare finns inscannade: http://skrivaihallunda.tumblr.com/

Därutöver vill jag passa på att berätta om att texterna kom att utgöra en station i stadsvandringen Norsborg 145 som gick av stapeln i september och anordnades av Botkyrka Communityteater och dans. Hurra!

Nu har den fantastiska Francisca Beckert, konstnärlig projektledare för Norsborg 145, samlat erfarenheterna av att arbeta med en stadsvandring samt utvalda texter av mina deltagare i en bok som kommer att ha release 17 december kl. 14 på Hallunda bibliotek! Kom dit och säg gärna också hej till mig som möjligtvis ska tala om just ovanstående och annat!

Därefter ska jag skicka boken till såväl Hammerstaskolan som Tunaskolans rektorer och ställa dem mot väggen. Watch out cuz I am coming.

Fråga mig någonting!